med ett kyligt Stockholm i backspegeln.

nu sitter man på tåget som för tre dagar sedan visade oss ett snötäckt soligt sverige, så vackert, så vitt, så oskyldigt orört. i huvudstaden möttes vi av en fruktansvärd kyla även ifall termometern ljög sju minus skrek mina kinder minus trettio. inlindad i tre meter halsduk stred vi oss fram bland fallande snö & förstörda stockholmshjärtan ända till hotellet vid odenplan. den klassiska shoppingrundan stod alltid lika givet längst upp på den inte fullt så långa att göra listan. i realisationens blodiga fotspår möttes vi utav tomt ekande hyllor skrikande efter nästa stora trend att göra storartad entré. min plånbok pustar ut, han klarade sig lindrigt undan på nk & biblioteksgatan. med några få fynd retirerade vi till dom varma täckena på hotellet, med uppdrag att smula ner sängen med så mycket chipssmulor som möjligt dansade vi iväg natten med skräptv & cola med is. låtsasfrugan min satte klockan på tidig gryning så vi för en gångs skull vaknade innan klockan slog lunch. hotellfrukost & en härlig dusch var vad som behövdes för ännu ett krig i shoppingkvarteren & hotellbyte. vi tog sikte på tunnelbanan destination östermalmstorg, jus stod på programmet med allt annat än ljusa nyanser på plaggen. svart är föralltid det nya svart. när klockan slog middag var det dags att ge upp ta sig till hotell nummer två på listan, en förväntansfull therése hade ingen aning om kvällens planer. väntans tider är sköna tider, therése klagar på hunger & jag skrattar i smyg. klockan nitton står vi redo på våran hemmagjorda dörrmatta redo att ta oss den kilometer längsmed skeppsbron mot grand hotel & mathias dahlgren matsalen. från & med att vi går in genom entrédörren till sekunden vi går ut genom densamma känner jag mig uppvaktad & servicen är över allt annat jag tidigare upplevt. maten densamma, när huvudrätten äntligen hittat sig fram bland otalet fantastiska konstverk vi bjudits på innan dess blev jag smått tårögd, allt var komponerat till perfektion. personalen gör show utav minsta lilla & vi sitter med hakan mellan knäna flertalet gånger. fyra timmar senare var vi helt slut utav det tvåstjärniga matanfallet & påvägen ut bjöds vi på brödpåse att ta med oss hem till frukost. vi krånglade oss hem den långa kilometern & somnade mätta & belåtna. men som sagt nu sitter jag här på tåget som tog oss dit, jag blickar ut över snötäckta ängar & tänker… det känns nog rätt skönt att somna nu.