även de finaste blommorna visnar till slut.

i tisdags satt jag i mitt tält & läste öppningsorden i årets festivalbok, jag satt & nickade instämmande om att allt som skrevs. dom hade stulit orden från mitt ännu tomma internetark om vad som är festival & inte är, en riktig festival ligger i skogen hette det. det pratas om att festivalerna blommar ut runt om i sverige men det finns få som var riktigt lika riktiga som arvika & att ledorden för festivalen var själen i första hand. den själen fann jag inte av i år, att en festival växer sig så stor att den till slut visnar & dör av sin egen framgång är inget nytt. det har redan hänt med hultsfred, peace & love & emmaboda. själen som fanns en gång såldes för ett givet förfall nu är jag rädd för att arvika står näst på tur, när en fest blir såpass stor att man inte klarar av att hantera den kan det bara bli fel. det finns inget rätt sätt att misslyckas det är bara släppa på bromsen & försöka tjäna så mycket pengar som möjligt innan man kör in i trädet.